Best Wissen

Under de senaste åren har longevity-forskningen utvecklats i en takt som få hade trott var möjlig. Forskare har lyckats föryngra vävnader hos möss, återställa syn, förbättra hjärnfunktion och förlänga livslängden i flera djurmodeller. Samtidigt investeras miljardbelopp i företag som vill utveckla behandlingar mot biologiskt åldrande. Frågan är därför inte längre om vi kan bromsa vissa delar av åldrandet, utan hur långt det faktiskt går att tänja människans livslängd.

En ny studie från Skolkovo Institute of Science and Technology (Skoltech) i Ryssland fokuserade på så kallade somatiska mutationer – små förändringar i DNA som uppstår i kroppens vanliga celler under livets gång. De orsakas dels av naturliga fel när celler delar sig, dels av yttre faktorer som UV-strålning, virus och olika kemiska ämnen.

De allra flesta mutationer är helt ofarliga. Problemet är att de successivt byggs upp under årtionden. När tillräckligt många förändringar samlats kan viktiga gener sluta fungera som de ska, vilket ökar risken för både cancer och försämrad funktion i olika organ.

Ett tankeexperiment om framtidens medicin

Det som gör studien ovanlig är att forskarna genomförde ett omfattande tankeexperiment. De skapade en matematisk modell där de antog att framtidens medicin lyckas eliminera nästan alla andra kända mekanismer bakom biologiskt åldrande. Kronisk inflammation, försämrad stamcellsfunktion, epigenetiska förändringar, proteinfelveckning och flera andra processer antogs inte längre begränsa människans livslängd.

Det enda som fortfarande fick fortsätta var de slumpmässiga DNA-mutationerna. Trots detta visade modellen att människans teoretiska medianlivslängd ändå skulle stanna kring 156 år. Beroende på vilken vävnad som analyserades varierade uppskattningen mellan ungefär 146 och 194 år.

Hjärnan och hjärtat blir flaskhalsen

Studien visar också varför vissa organ sannolikt blir den avgörande begränsningen. Levern, huden och flera andra vävnader förnyar kontinuerligt sina celler, vilket gör att skadade celler successivt kan ersättas av nya.

Hjärnan och hjärtat fungerar däremot annorlunda. Nervceller och hjärtmuskelceller delar sig mycket sällan. När dessa celler väl fått genetiska skador finns det begränsade möjligheter att ersätta dem, vilket gör att mutationerna gradvis ansamlas under hela livet.

Viktig pusselbit – inte hela förklaringen

Studien innebär inte att DNA-mutationer ensamma förklarar varför vi åldras. Tvärtom visar resultaten att många andra biologiska processer fortfarande spelar en avgörande roll för att dagens människor i genomsnitt lever omkring 80 år och inte närmare 150.

Mitokondriernas försämrade funktion, cellulär senescens (så kallade zombieceller), kronisk låggradig inflammation, förändringar i epigenetiken och försämrad proteinkvalitet fortsätter att vara centrala delar av åldrandet. Studien hjälper därför forskare att förstå hur stor betydelse de olika mekanismerna har i förhållande till varandra och var framtida behandlingar kan göra störst nytta.

Nästa stora utmaning

Dagens äldsta verifierade människa är fortfarande Jeanne Calment, som blev 122 år och 164 dagar gammal. Samtidigt utvecklas just nu flera tekniker som skulle kunna förändra hur vi åldras, däribland partiell cellomprogrammering, avancerade genterapier och läkemedel som påverkar cellernas biologiska ålder. Många forskare tror därför att människor i framtiden kommer att kunna leva betydligt längre och framför allt hålla sig friska under fler år.

Den nya studien påminner dock om att kampen mot åldrandet inte tar slut där. Även om forskarna lyckas bromsa nästan alla kända åldringsprocesser återstår problemet med de slumpmässiga DNA-skador som långsamt byggs upp i framför allt hjärnan och hjärtat. Nästa stora revolution inom longevity-forskningen kan därför komma att handla om något ännu svårare – att reparera eller ersätta även dessa skador.