Semaglutid, den aktiva substansen i bland annat Ozempic och Wegovy, tycks kunna påverka mer än aptit, vikt och blodsocker. I en ny studie levde äldre möss längre och behöll fler fysiska och kognitiva funktioner när de fick läkemedlet. Men om behandlingen kan bromsa själva åldrandet hos människor är fortfarande okänt.

GLP-1-läkemedel har på kort tid förändrat behandlingen av obesitas och typ 2-diabetes. Samtidigt har stora kliniska studier visat att preparaten kan minska risken för bland annat hjärt-kärlsjukdom och njurproblem hos vissa patientgrupper. Det har väckt frågan om effekterna enbart beror på viktnedgång och förbättrat blodsocker – eller om läkemedlen även påverkar mer grundläggande biologiska åldrandeprocesser.

En ny studie från University of California, Berkeley ger stöd för den senare möjligheten. Forskarna behandlade 20 månader gamla honmöss med semaglutid, en ålder som motsvarar en sen fas av mössens liv. De möss som fick behandlingen hade en medianlivslängd på 834 dagar, jämfört med 742 dagar i kontrollgruppen. Skillnaden var 92 dagar, eller drygt 12 procent av den totala medianlivslängden.

Resultaten har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Nature.

Bättre minne och fysisk förmåga

Försöket omfattade 40 semaglutidbehandlade möss och 39 kontrollmöss i den del som undersökte livslängden. Behandlingen inleddes alltså först när djuren redan var gamla och fortsatte livet ut. Det är en viktig aspekt av studien, eftersom många experimentella behandlingar mot åldrande annars sätts in betydligt tidigare i djurens liv.

I separata grupper undersökte forskarna hur tre till fem månaders behandling påverkade djurens hälsa och funktion. De behandlade mössen presterade bättre i tester av muskelstyrka, motorisk koordination, uthållighet och blodsockerkontroll. De visade också bättre rumsligt minne och ett mer utforskande beteende.

Förbättringarna tycktes inte enbart bero på att de lättare mössen hade mindre kroppsvikt att bära. När forskarna justerade resultaten för kroppsvikten fanns flera av skillnaderna fortfarande kvar. Viktnedgången bestod dessutom framför allt av minskad fettmassa, medan andelen fettfri massa ökade.

Analyser av vävnader visade samtidigt förändringar i flera mekanismer som brukar kopplas till biologiskt åldrande. Inflammationen minskade, mitokondriernas funktion förbättrades och förekomsten av markörer för cellåldrande och DNA-skador blev lägre. Forskarna såg även tecken på förbättrad funktion hos blodbildande stamceller och ökad nybildning av nervceller i en del av hippocampus som är viktig för minne och inlärning.

Liknade kalorirestriktion

Semaglutid minskade mössens matintag med omkring 24 procent. Därför jämförde forskarna behandlingen med en lika stor kalorirestriktion, en metod som i många djurförsök har förlängt livet och bromsat åldersrelaterade försämringar.

Mycket riktigt fanns det stora likheter. Både semaglutid och kalorirestriktion bromsade försämringar i rörelseförmåga, muskelstyrka och uthållighet. De påverkade också flera gener och signalvägar som är kopplade till ämnesomsättning, inflammation och åldrande.

Men resultaten var inte identiska. De kaloribegränsade mössen åt snabbt upp sin dagliga tilldelning och gick därefter länge utan mat, medan de semaglutidbehandlade mössen åt mindre men fördelade maten jämnare över dygnet. Semaglutidgruppen utvecklade därför inte samma hungerstyrda beteende och metabola dygnsrytm.

I vissa tester presterade de läkemedelsbehandlade mössen dessutom bättre än de kaloribegränsade. Det gällde bland annat rumsligt minne, utforskande beteende och blodsockerkontroll. Forskarna tolkar detta som att semaglutid kan ha effekter som går utöver det minskade kaloriintaget.

En möjlig förklaring är att GLP-1-systemet påverkar flera organ och biologiska signalvägar samtidigt. Behandlingen ökade bland annat nivåerna av NAD+, en molekyl som är central för cellernas energihantering, och påverkade sirtuiner samt signalvägar för insulin och IGF-1. Samtliga har länge studerats inom forskningen om åldrande.

För tidigt att tala om en livsförlängande medicin

Resultaten innebär inte att semaglutid har visats förlänga människors liv. Studien gjordes på en specifik stam av honmöss, och det är oklart om effekten gäller även hanmöss eller andra djurmodeller. Mössens dosering, ämnesomsättning och livslängd skiljer sig dessutom kraftigt från människans.

Forskarna såg inga tydliga negativa effekter inom de områden som följdes, men studien var inte utformad för att fånga alla tänkbara risker. Hos människor kan GLP-1-läkemedel bland annat orsaka illamående och andra mag-tarmbesvär. För äldre personer är det också särskilt viktigt att en viktnedgång inte leder till förlust av muskelmassa eller försämrat näringsintag.

Det behövs därför långvariga kliniska studier innan man kan avgöra om GLP-1-behandling faktiskt påverkar människans biologiska åldrande eller livslängd. Sådana studier skulle behöva skilja läkemedlets direkta effekter från följderna av viktnedgång, bättre blodsocker och minskad risk för redan kända sjukdomar.

Trots begränsningarna är studien intressant eftersom behandlingen sattes in sent i livet och ändå gav mätbara effekter. Om framtida forskning visar att GLP-1-läkemedel påverkar gemensamma åldrandeprocesser skulle det kunna bidra till att förklara varför de tycks ge hälsovinster i flera olika organsystem.

Än så länge är semaglutid dock ett läkemedel mot diabetes och obesitas – inte en etablerad behandling mot åldrande. De nya resultaten visar främst att frågan nu är tillräckligt intressant för att undersökas även hos människor.

Källor: Nature-studien och Medical Xpress.