Historien brukar beskrivas som en lång resa från enväldiga härskare till modern demokrati. Men arkeologiska fynd visar att även stora samhällen för tusentals år sedan kunde styras kollektivt. Avgörande tycks inte främst ha varit jordbruket eller befolkningens storlek – utan hur makthavarna fick tillgång till samhällets resurser.

Den traditionella berättelsen om politikens historia är både enkel och välbekant. Människan levde först i små jägar- och samlargrupper där besluten fattades gemensamt. När jordbruket uppstod blev människor bofasta, resurser kunde lagras och vissa började samla på sig större rikedomar än andra. Byarna växte till städer, ojämlikheten ökade och starka härskare blev nödvändiga för att upprätthålla ordningen.

Enligt denna berättelse styrdes nästan alla större samhällen av kungar och despoter, fram till dess att grekerna uppfann demokratin. Men ny arkeologisk forskning visar att utvecklingen varken var så enkel eller så förutbestämd.

Gary Feinman, arkeolog vid Field Museum i Chicago, har tillsammans med andra forskare undersökt hur makten varit organiserad i samhällen från olika delar av världen. Resultaten visar att stora och komplexa samhällen inte automatiskt blir diktaturer. Kollektiva och relativt inkluderande styrelseskick har förekommit på många platser och under flera historiska epoker – inte bara i antikens Grekland och Rom.

Det betyder inte att dessa samhällen var demokratier i dagens mening, med allmän rösträtt, politiska partier och fria val. Men makten kunde vara fördelad mellan flera grupper, samtidigt som vanliga människor hade större möjligheter att samlas, göra sina röster hörda och påverka gemensamma beslut.

Stora samhällen behöver inte starka män

I en studie av mer än tusen arkeologiska platser undersökte forskarna skillnaden mellan de största och minsta bostäderna, ett mått på ekonomisk ojämlikhet. I en annan studie jämfördes graden av maktkoncentration i 40 historiska och arkeologiska sammanhang.

Befolkningens storlek spelade en viss roll, men kunde bara förklara omkring en fjärdedel av skillnaderna i ojämlikhet och envälde. Att ett samhälle växer skapar alltså möjligheter för en härskare att samla mer makt, men gör inte utvecklingen oundviklig.

Inte heller jordbrukets införande ledde omedelbart och överallt till samma resultat. Jordbruket ökade produktiviteten och gjorde större befolkningar möjliga, men samhällena valde olika politiska vägar. På vissa platser samlades makten hos en liten elit. På andra byggdes mer kollektiva institutioner.

Forskarna menar att en viktigare förklaring är hur resurserna förs in i det politiska systemet – och vilka människor makthavarna därför blir beroende av.

Den som behöver folket måste också lyssna

Ett samhälle där staten finansieras genom att ta ut mindre bidrag eller skatter från många bönder, hantverkare och handelsmän får ett annat förhållande till befolkningen än ett samhälle där härskaren kontrollerar en gruva, en handelsväg eller stora mängder krigsbyte.

Forskarna kallar det första för interna resurser. Makthavarna är då beroende av att många människor fortsätter att arbeta, producera och bidra. I äldre samhällen kunde invånarna dessutom ofta flytta om villkoren blev alltför dåliga. För att behålla sin skattebas behövde ledningen därför erbjuda något tillbaka.

Det kunde handla om vägar, vattenförsörjning, försvar, marknadsplatser och öppna ytor där människor kunde mötas. När staten förbättrade invånarnas liv kunde produktionen och handeln öka, vilket i sin tur gav större skatteintäkter. Ett ömsesidigt beroende uppstod mellan styret och befolkningen.

Om en härskare i stället kunde finansiera sin makt genom vad forskarna kallar externa resurser blev behovet av folkligt stöd mindre. Det kunde röra sig om kontroll över värdefulla handelsvaror, gruvor, erövrade rikedomar, plantager eller slavarbete. Härskaren behövde då bara belöna en relativt liten grupp soldater, administratörer och lojala medhjälpare som skyddade resursen.

Resten av befolkningen kunde i stort sett ignoreras. Autokrati behöver därför inte alltid innebära att makten systematiskt terroriserar alla medborgare. Det centrala är snarare att ledningen inte är beroende av deras medverkan och därför inte måste ta hänsyn till deras krav.

Två städer visar skillnaden

Kontrasten mellan den mexikanska staden Teotihuacan och de klassiska mayarikena illustrerar resonemanget. Mayahärskarna längs floden Usumacinta kunde kontrollera handeln med bland annat kakao, jade, obsidian, textilier och fjädrar. De avbildades som mäktiga individer, bodde i praktfulla palats och begravdes i monumentala gravar. Tempel och konstverk byggdes ofta för att framhäva en namngiven kung.

Teotihuacan, som under sin storhetstid var en av världens största städer, ger en annan bild. Trots omfattande utgrävningar har arkeologerna inte hittat någon tydlig kungagrav. Stadens målningar visar oftare grupper av ämbetsmän än en ensam härskare, och dess breda gator och stora torg gjorde det möjligt för många människor att samlas.

Hantverk bedrevs i bostadsområden över hela staden, vilket gjorde ekonomin svår för en centralmakt att monopolisera. Styret tycks i högre grad ha varit beroende av skatter och arbetsinsatser från många människor. Det skapade incitament att investera i gemensamma nyttigheter och ge fler grupper inflytande.

Liknande former av kollektivt styre har identifierats i bland annat Monte Albán i Mexiko, Mohenjo-daro i dagens Pakistan och flera nordamerikanska samhällen, däribland irokesernas och zunifolkets samhällsorganisationer.

Demokratin syns i byggnaderna

Eftersom många äldre samhällen saknar bevarade texter måste forskarna söka efter indirekta tecken på hur makten fungerade. De har därför tagit fram 27 olika indikatorer.

De undersöker bland annat om beslut fattades i slutna palats eller i tillgängliga rådshus, om konsten hyllade en enskild härskare eller skildrade grupper och gemensamma ritualer, och om städerna hade öppna torg där invånarna kunde mötas. Även skillnader mellan bostäder, förekomsten av påkostade kungagravar och tillgången till offentliga byggnader vägs in.

En omfattande byråkrati behöver inte heller vara ett tecken på diktatur. En professionell förvaltning kan begränsa härskarens makt genom regler, ansvarsfördelning och konkurrerande intressen. I delar av det historiska Kina kunde exempelvis ämbetsmän, som rekryterades genom examinationer, fungera som en motvikt till kejsaren.

När rikedom blir politisk makt

Kollektiva samhällen var emellertid inte stabila för all framtid. Monte Albán tycks ha haft ett relativt kollektivt styre i mer än tusen år. Senare började statyer hylla enskilda ledare samtidigt som maktpositioner blev ärftliga. Därefter försvagades systemet och staden föll så småningom samman.

Den återkommande risken är enligt forskarna att ekonomiska resurser koncentreras till ett fåtal människor. När dessa rikedomar kan användas för att köpa lojalitet, kontrollera våldsmakten eller göra ledningen oberoende av vanliga medborgare följer ofta en koncentration även av den politiska makten.

Arkeologin ger därmed en mindre linjär bild av människans politiska historia. Demokrati är inte en sen europeisk uppfinning som ersatte ett tidigare universellt mörker av despoti. Olika former av kollektivt styre har uppstått – och försvunnit – gång på gång över hela världen.

Den viktigaste skiljelinjen verkar inte gå mellan små och stora samhällen eller mellan jägare och jordbrukare. Den går mellan härskare som är beroende av breda grupper i samhället och härskare som kan kontrollera rikedomar utan deras medverkan. När makten behöver folket ökar förutsättningarna för inflytande. När makten kan klara sig utan folket öppnas vägen mot diktatur.

Källor: Scientific American och forskningsöversikten i Annual Review of Anthropology.