I Svenska Dagbladet recenserar Fredrik Sixtensson Hans Bergströms memoarer Ett Sverige som försvann. Boken väcker en känsla som delas långt utanför bokens sidor: att något gått förlorat. I dagens debatt återkommer idén om att Sverige en gång var bättre – tryggare, mer sammanhållet, mer begripligt. Nostalgin fungerar som en gemensam referenspunkt, oavsett politisk hemvist.
Det är inte svårt att förstå varför. Bergström tecknar en varm och levande bild av 1950-talets Klarälvdalen, där lokalsamhället var tätt sammanvävt och människors roller tydliga. Det fanns en närhet mellan individ och samhälle, en känsla av sammanhang som i dag kan framstå som avlägsen. Den typen av skildringar väcker en längtan efter något stabilt i en tid som präglas av förändring.
Högern har bilderna av en dåtid då familjen var mer stabil, när svensken var svensk på riktigt och det inte fanns någon kriminalitet att tala om. Vänstern har å sin sida bilden av att Sverige förr hade en stark välfärd och solidaritet och en orörd natur.
Men nostalgin är en opålitlig vägvisare. Den väljer bort det som var svårt och lyfter fram det som känns tryggt. Fattigdom, begränsade livsval och sociala hierarkier tonas ned eller glöms bort. Mycket av det som faktiskt blivit bättre – ökad jämlikhet, större frihet och bättre levnadsvillkor – riskerar att hamna i skymundan när det förflutna idealiseras.
Den osäkra framtiden vs det vi vet att vi hade
Det som gör det förflutna så lockande är kanske inte främst dess innehåll, utan dess form: det är avslutat. Där finns inga oväntade kriser, inga öppna frågor, ingen oro inför vad som kommer härnäst. Nuet däremot är alltid osäkert. Framtiden är ofärdig, och det är just denna ovisshet som kan få oss att längta bakåt.
Som politiskt projekt blir nostalgin därför problematisk. Ett samhälle kan inte byggas på något som inte längre finns. Att försöka återskapa det förflutna riskerar att bli ett försök att öppna en dörr som av goda skäl är stängd. Världen har förändrats – ekonomiskt, socialt och kulturellt – och vi med den.
Det betyder inte att allt var sämre förr, eller att inget av värde gått förlorat. Men att göra nostalgin till kompass riskerar att leda fel. Frågan är inte hur vi återvänder, utan hur vi går vidare. Och det kräver att vi orkar stå kvar i nuet, med allt vad det innebär av osäkerhet, snarare än att söka trygghet i en förenklad bild av det som varit.
Best Wissen 
Lämna en kommentar