När allt fler unga européer dras till nationalistiska rörelser räcker det inte med fler regler, stödprogram eller tillväxtpaket. EU måste börja ta kultur och identitet på lika stort allvar som ekonomi. Om unionen ska hålla ihop på sikt behöver den investera i en europeisk kultur – och i en generation som känner sig europeisk, inte bara juridiskt utan också känslomässigt.

Det är lätt att tro att nationalism främst lockar människor som känner sig ekonomiskt övergivna eller står långt från utbildning och internationella erfarenheter. Men den bilden stämmer allt sämre.

En uppmärksammad analys från The Conversation pekar på ett växande fenomen: även unga människor som studerat utomlands, talar flera språk och gått på internationella universitet söker sig till nationalistiska idéer. Det handlar inte främst om okunskap. Det handlar om identitet och tillhörighet.

Politik handlar också om berättelser

EU har i decennier varit ett av världens mest framgångsrika freds- och samarbetsprojekt. Den inre marknaden, den fria rörligheten och euron har förändrat Europa i grunden. Men det finns en svaghet.

Unionen har blivit mycket skicklig på att skapa institutioner, regler och ekonomiska incitament. Däremot har man varit betydligt sämre på att skapa en gemensam berättelse om vad det faktiskt innebär att vara europé.

Nationalistiska partier erbjuder något som människor alltid har sökt: en känsla av gemenskap. De berättar en enkel historia om vilka ”vi” är och vad som skiljer oss från ”dem”. Den berättelsen kan vara förenklad eller exkluderande, men den är emotionellt stark.

EU erbjuder däremot ofta ett pass, en valuta och en lagstiftning. Det är viktigt – men det räcker inte.

Europa finns – men syns inte

Det paradoxala är att Europa redan har en gemensam kultur. Vi delar ett kulturarv som sträcker sig från antikens Grekland och Rom till renässansen, upplysningen och den moderna demokratin. Våra universitet samarbetar, våra företag verkar över gränserna och våra konstnärer, musiker och författare inspirerar varandra. Ändå möter många unga främst Europa som en administrativ konstruktion.

De kan namnen på amerikanska influencers men har svårt att nämna en populär artist från Polen eller Portugal. De ser amerikanska filmer, koreanska tv-serier och japansk anime, men väldigt lite europeiskt innehåll från andra medlemsländer.

Det är inte konstigt. Den europeiska kulturmarknaden är fortfarande splittrad av språk och nationella mediesystem, medan de digitala plattformarnas algoritmer premierar globalt eller nationellt innehåll.

Erasmus räcker inte

Erasmusprogrammet lyfts ofta fram som EU:s största framgång när det gäller att skapa en europeisk identitet. Forskningen visar också att deltagarna ofta känner sig mer europeiska efter sina utbyten. Problemet är att programmet främst når dem som redan är internationellt orienterade.

Den stora grupp unga som aldrig studerar utomlands får sällan samma erfarenheter. Om EU menar allvar med att bygga ett gemensamt Europa behöver internationella erfarenheter bli betydligt bredare.

Varför inte låta gymnasieelever göra kortare europeiska utbyten? Skapa kulturutbyten mellan kommuner? Finansiera gemensamma musikfestivaler, dokumentärprojekt, spelutveckling och digitala kreatörsnätverk där unga från olika medlemsländer möts? Det handlar inte om propaganda, utan om möten.

Kultur är också säkerhetspolitik

Det är lätt att avfärda kultur som något ”mjukt”. Men i verkligheten är kultur en strategisk resurs.

Länder som Ryssland och Kina investerar stora resurser i kulturellt inflytande och informationspåverkan. Samtidigt formas många unga européers världsbild av algoritmer där polariserande innehåll belönas med större spridning. Forskning visar dessutom att högerpartier ofta lyckas skapa betydligt högre engagemang på sociala medier än etablerade partier.

Om Europa vill stå starkt i en tid av geopolitisk konkurrens räcker det inte med militär upprustning och ekonomisk konkurrenskraft. Det krävs också ett kulturellt självförtroende.

Ett europeiskt projekt för nästa generation

Kanske är det dags att tänka lika stort som när Erasmus skapades på 1980-talet. EU skulle kunna investera betydligt mer i gemensamma kulturproduktioner, europeiska streamingplattformar, kreatörsstipendier, ungdomsutbyten, flerspråkiga medier och digitala mötesplatser där unga faktiskt lär känna varandra.

Målet ska inte vara att sudda ut nationella identiteter. Tvärtom är Europas styrka just dess mångfald. Men den som känner sig både svensk och europé har mindre anledning att välja mellan identiteter.

I en tid när många politiska krafter bygger stöd genom att betona skillnader behöver någon också investera i det som förenar. Det kan mycket väl bli EU:s viktigaste framtidsprojekt.